Lives in the balance
Den här låten har jag haft på hjärnan sen igår trots att jag inte hört på den på kanske ett år. Den bara kom!
När jag gick på gymnasiet fanns det en skivaffär i Torsby som hette Skivbaren och låg i källaren där Cissi hade konditori när jag var liten och där hon alltid bjöd mig på Brysselkex, what ever ... ida ligger här en frisörsalong - alldeles bredvid Yderstigs Bildservice.
Där på Skivbaren 1990 eller så, köpte jag en LP med Jackson Browne - Lives in the balance.
Jag har lånat ut den och inte fått den tillbaks, men det spelar ingen roll för jag har ingen LP-spelare och idag finns Youtube och Spotify.
Här är youtubeadressen till låten och en talande video.
http://www.youtube.com/watch?v=jFowNFvmUxw
Hoppas att den fastnar på hjärnan hos er oxå eller i vart fall att ni fastnar för den.
Texten är träffande.
Kram/Li
När jag gick på gymnasiet fanns det en skivaffär i Torsby som hette Skivbaren och låg i källaren där Cissi hade konditori när jag var liten och där hon alltid bjöd mig på Brysselkex, what ever ... ida ligger här en frisörsalong - alldeles bredvid Yderstigs Bildservice.
Där på Skivbaren 1990 eller så, köpte jag en LP med Jackson Browne - Lives in the balance.
Jag har lånat ut den och inte fått den tillbaks, men det spelar ingen roll för jag har ingen LP-spelare och idag finns Youtube och Spotify.
Här är youtubeadressen till låten och en talande video.
http://www.youtube.com/watch?v=jFowNFvmUxw
Hoppas att den fastnar på hjärnan hos er oxå eller i vart fall att ni fastnar för den.
Texten är träffande.
Kram/Li
Det är NU det gäller
Ibland längtar jag tillbaks till en förståeligare värld som jag kanske inte ens har upplevt i detta livet. Jag har sett det på film eller bild eller vid olika besök hos äldre släktingar i barndomen.
Jag tänker att jag vill slippa detta samhället så som det har kommat att bli. Jag vill bo på en liten gård, ha lite djur, odla grönsaker och inte konsummera så förskräckligt mycket. Det är inte idyllen jag föreställer mig eller längtar efter, utan en mera förståelig och direkt meningsfull tillvaro. Det finns en mening i vardagliga umbäranden.
Jag har märkt att jag mår bra av att gå ut och hämta ved, alltså har jag en plåthink som jag hämtar den i och jag får följdaktligen gå igen och igen...
Idag har jag "mullvetat" mitt hus. Vad det heter på svenska vet jag inte, men jag har iaf kastat upp snö mot husgrunden och väggarna runt huset - ännu en meningsfullhet. Vädret är snart det enda som kommer oss inpå livet i den här moderna världen där vi själva styr allt och inget är oförutsägbart.
Nu låter jag säkert negativ och pessimistisk, men det är inte det jag menar. Längtan är nästan alltid positivt!
Idag lever jag ju inte det där livet som jag säger att jag kan längta efter, men det finns nu istället andra vägar att gå. Ett problem är bara att de är så många och att det är lätt att bli handlingsförlamad istället för att välja någon av dem. Nu när jag ändå levar här, så är det ju lika bra att göra det bästa av det. Frågan är bara vad det är?
Om 50 år när jag närmar mig 90, då har nog en herrans massa människor dött i diverse naturkatastrofer, hungersnöd och krig. Vad vill man då kunna sitta där och tänka om sitt liv? Inte vill man se att man festat runt, ätit sig fet på exklusiv mat och dryck, drunknat i diverse prylar, resor, upplevelser, konserter, festivaler, ja njutning av alla de slag medan världen svalt, krigade, drunknade och frös ihjäl.
Att dö, en nåd att stilla bedja om!
eller
så försöker man att gestalta ett liv som man kan stå för om man skulle råka leva till man är 90.
Gott Nytt År 2010!
Make a difference!
/Li
Jag tänker att jag vill slippa detta samhället så som det har kommat att bli. Jag vill bo på en liten gård, ha lite djur, odla grönsaker och inte konsummera så förskräckligt mycket. Det är inte idyllen jag föreställer mig eller längtar efter, utan en mera förståelig och direkt meningsfull tillvaro. Det finns en mening i vardagliga umbäranden.
Jag har märkt att jag mår bra av att gå ut och hämta ved, alltså har jag en plåthink som jag hämtar den i och jag får följdaktligen gå igen och igen...
Idag har jag "mullvetat" mitt hus. Vad det heter på svenska vet jag inte, men jag har iaf kastat upp snö mot husgrunden och väggarna runt huset - ännu en meningsfullhet. Vädret är snart det enda som kommer oss inpå livet i den här moderna världen där vi själva styr allt och inget är oförutsägbart.
Nu låter jag säkert negativ och pessimistisk, men det är inte det jag menar. Längtan är nästan alltid positivt!
Idag lever jag ju inte det där livet som jag säger att jag kan längta efter, men det finns nu istället andra vägar att gå. Ett problem är bara att de är så många och att det är lätt att bli handlingsförlamad istället för att välja någon av dem. Nu när jag ändå levar här, så är det ju lika bra att göra det bästa av det. Frågan är bara vad det är?
Om 50 år när jag närmar mig 90, då har nog en herrans massa människor dött i diverse naturkatastrofer, hungersnöd och krig. Vad vill man då kunna sitta där och tänka om sitt liv? Inte vill man se att man festat runt, ätit sig fet på exklusiv mat och dryck, drunknat i diverse prylar, resor, upplevelser, konserter, festivaler, ja njutning av alla de slag medan världen svalt, krigade, drunknade och frös ihjäl.
Att dö, en nåd att stilla bedja om!
eller
så försöker man att gestalta ett liv som man kan stå för om man skulle råka leva till man är 90.
Gott Nytt År 2010!
Make a difference!
/Li
Jag antar att det är detta ALLA vill
Somebody
Depeche Mode
I want somebody to share
share the rest of my life
share my innermost thoughts
know my intimate details
someone who'll stand by my side
and give me support
and in return
she'll get my support
she will listen to me
when I want to speak
about the world we live in
and life in general
though my views may be wrong
they may even be perverted
she'll hear me out
and won't easily be converted
to my way of thinking
in fact she'll often disagree
but at the end of it all
she will understand me
I want somebody who cares
for me passionately
with every thought
and with every breath
someone who'll help me see things
in a different light
all the things I detest
I will almost like
I don't want to be tied
to anyone's strings
I'm carefully trying to stay clear
of those things
and when I'm asleep
I want somebody
who will put their arms around me
and kiss me tenderly
though things like this make me sick
in a case like this
I'll get away with it
Man kan med fördel besöka den här länken så att man oxå får höra musiken och Martin Gore sjunga den.
http://www.youtube.com/watch?v=y2V0ZPwFCbE
eller denna fantastiska lilla film
http://www.youtube.com/watch?v=B4-IOvcB-I4
/ Li
hej ... osv
Nu har jag varit vaken sedan halv sex i morse igen.
Det är otroligt härligt att vakna tidigt och känna sig lugn och släppa ut katten
och lägga sig igen en stund och känna tankarna vakna till liv.
Idag har jag redan tänkt så mycket bra, som jag inte hade tillgång till igår.
Jag har oxå dragit upp en riktning på hur Vintersagan fortsätter
och jag undrar om den verkligen blir en barnbok? Kanske blir den en saga för vuxna?
Snöflingor dalar i skenet från den nya hiskeliga orangea gatlyktan som de satte upp utanför mitt fönster för ungefär två månader sen. Den är säkert mer miljövänlig tröstar jag mig med.
Jag eldar och det är oxå orange och jag har min älsklingsstjärna i sovrumsfönstret och den är oxå orange -
vad ska jag säga? Det är väl helt enkelt inte färgen det är fel på och förmodligen är det inget fel alls, bara jag som har svårt att smälta att ännu en del av min landsbygdsidyll håller på att ätas upp av "utvecklingen".
Igår var jag i Fryksändekatedralen och såg på Lucia. Det fanns ett antal typ högstadieelever som visserligen sjöng fint men väldigt tyst och försiktigt, som förskrämt -Tänk om det blir lite falskt nånstans! Vad gör skolan med människors vilja, spontanitet och tro på sig själva? De mindre barnen som var med från kyrkans barnverksamhet sjöng för full hals, var och en i sin egen stämma utan hämningar och ibland i sin egen takt och på delvis olika verser samtidigt - jag blev rörd till tårar och känner hopp för livet och människan.
Här skulle jag aknske ha haft en bild men jag är rädd att den kanske säger mer än mina ord som inte ens är TUSEN och det vill vi ju inte.
/Li P.S. Ni vet väl att det har vänt nu. Ja, att vi går mot ljusare tider...
lite sorgligt - kanske
Det är otroligt härligt att vakna tidigt och känna sig lugn och släppa ut katten
och lägga sig igen en stund och känna tankarna vakna till liv.
Idag har jag redan tänkt så mycket bra, som jag inte hade tillgång till igår.
Jag har oxå dragit upp en riktning på hur Vintersagan fortsätter
och jag undrar om den verkligen blir en barnbok? Kanske blir den en saga för vuxna?
Snöflingor dalar i skenet från den nya hiskeliga orangea gatlyktan som de satte upp utanför mitt fönster för ungefär två månader sen. Den är säkert mer miljövänlig tröstar jag mig med.
Jag eldar och det är oxå orange och jag har min älsklingsstjärna i sovrumsfönstret och den är oxå orange -
vad ska jag säga? Det är väl helt enkelt inte färgen det är fel på och förmodligen är det inget fel alls, bara jag som har svårt att smälta att ännu en del av min landsbygdsidyll håller på att ätas upp av "utvecklingen".
Igår var jag i Fryksändekatedralen och såg på Lucia. Det fanns ett antal typ högstadieelever som visserligen sjöng fint men väldigt tyst och försiktigt, som förskrämt -Tänk om det blir lite falskt nånstans! Vad gör skolan med människors vilja, spontanitet och tro på sig själva? De mindre barnen som var med från kyrkans barnverksamhet sjöng för full hals, var och en i sin egen stämma utan hämningar och ibland i sin egen takt och på delvis olika verser samtidigt - jag blev rörd till tårar och känner hopp för livet och människan.
Här skulle jag aknske ha haft en bild men jag är rädd att den kanske säger mer än mina ord som inte ens är TUSEN och det vill vi ju inte.
/Li P.S. Ni vet väl att det har vänt nu. Ja, att vi går mot ljusare tider...
lite sorgligt - kanske
TID
Håkan Nesser skriver:
" Men det fanns också en annan tid; Ante Valdemar Roos brukade ibland föreställa sig att det faktiskt existerade två vitt skilda tidsbegrepp.
Den tid som rusade iväg - som lade dagar till dagar, rynkor till rynkor och år till år - den kunde man inte göra så mycket åt. Det var att hänga med efter förmåga, som unghundar efter en löptik och flugor efter ett koarsle.
Med den andra tiden, den återkommande, var det dock någonting annat. Den var långsam och segdragen, åtminstone kunde det tyckas så; som de tröga sekunderna och minuterna när man stod på sjuttonde plats och väntade vid rött ljus i korsningen Fabriksgatan-Ringvägen. Eller när man vaknade en halvtimme för tidigt och för sitt liv inte kunde somna om - bara ligga på sida i sängen, iaktta väckarklockan på nattygsbordet och växa in i gryningen.
Och den var guld värd, denna händelselösa tid, ju äldre man blev desto tydligare framstod det.
Pauserna brukade han tänka, det är i pauserna mellan händelserna - och medan isen lägger sig över sjön en natt i november, om man vill vara en smula poetisk - som jag hör hemma.
Sådana som jag.
Han hade inte alltid tänkt på det viset. Bara det sista decenniet ungefär. Kanske hade det smugit sig på, men han blev medveten om det - det formulerades i ord - vid ett speciellt tillfälle. Det var en dag i maj för fem år sedan, när bilen plötsligt dog mitt emellan Kymlinge och Svartö. Det var på morgonen, någon minut efter att han passerat vägskälet vid Kverntofta kyrka. Valdemar blev stående vid vägkanten, prövade att starta några gånger men där fanns inte tillstymmelse till liv..."
"...Det gick en och en halv, och det var under dessa nittio minuter, medan Valdemar satt där bakom ratten och iakttog fåglarna som flög under den höga majmorgonhimlen, ljuset som hovrade över åkrarna och ådrorna på sina händer, där hans blod pumpades runt med hjälp av hans trogna gamla hjärta, som han förstod att det var i sådana här stunder hans själ boade sig ett utrymme i världen. Just i dessa stunder."
Hämtat ur boken Berättelse om herr Roos
Jag vaknade för ca nittio minuter sedan, alltså runt halv sex, av att katten ville ligga under täcket bredvid mig med huvudet på min arm. Jag vilade i mörkret en halvtimme men kunde inte somna om. Jag gick alltså upp och satte på vattenkokaren, gick ut i vedboden och hämtade in en hink ved och tände kaminen. Medan nu teet och elden sprider värmen i båda mina hus - kroppen och Noler Hörn - tänkte jag på tiden och hur sant det är det som romankaraktären Ante Valdemar Roos formulerar om den själsliga tiden och den andra.
Li
" Men det fanns också en annan tid; Ante Valdemar Roos brukade ibland föreställa sig att det faktiskt existerade två vitt skilda tidsbegrepp.
Den tid som rusade iväg - som lade dagar till dagar, rynkor till rynkor och år till år - den kunde man inte göra så mycket åt. Det var att hänga med efter förmåga, som unghundar efter en löptik och flugor efter ett koarsle.
Med den andra tiden, den återkommande, var det dock någonting annat. Den var långsam och segdragen, åtminstone kunde det tyckas så; som de tröga sekunderna och minuterna när man stod på sjuttonde plats och väntade vid rött ljus i korsningen Fabriksgatan-Ringvägen. Eller när man vaknade en halvtimme för tidigt och för sitt liv inte kunde somna om - bara ligga på sida i sängen, iaktta väckarklockan på nattygsbordet och växa in i gryningen.
Och den var guld värd, denna händelselösa tid, ju äldre man blev desto tydligare framstod det.
Pauserna brukade han tänka, det är i pauserna mellan händelserna - och medan isen lägger sig över sjön en natt i november, om man vill vara en smula poetisk - som jag hör hemma.
Sådana som jag.
Han hade inte alltid tänkt på det viset. Bara det sista decenniet ungefär. Kanske hade det smugit sig på, men han blev medveten om det - det formulerades i ord - vid ett speciellt tillfälle. Det var en dag i maj för fem år sedan, när bilen plötsligt dog mitt emellan Kymlinge och Svartö. Det var på morgonen, någon minut efter att han passerat vägskälet vid Kverntofta kyrka. Valdemar blev stående vid vägkanten, prövade att starta några gånger men där fanns inte tillstymmelse till liv..."
"...Det gick en och en halv, och det var under dessa nittio minuter, medan Valdemar satt där bakom ratten och iakttog fåglarna som flög under den höga majmorgonhimlen, ljuset som hovrade över åkrarna och ådrorna på sina händer, där hans blod pumpades runt med hjälp av hans trogna gamla hjärta, som han förstod att det var i sådana här stunder hans själ boade sig ett utrymme i världen. Just i dessa stunder."
Hämtat ur boken Berättelse om herr Roos
Jag vaknade för ca nittio minuter sedan, alltså runt halv sex, av att katten ville ligga under täcket bredvid mig med huvudet på min arm. Jag vilade i mörkret en halvtimme men kunde inte somna om. Jag gick alltså upp och satte på vattenkokaren, gick ut i vedboden och hämtade in en hink ved och tände kaminen. Medan nu teet och elden sprider värmen i båda mina hus - kroppen och Noler Hörn - tänkte jag på tiden och hur sant det är det som romankaraktären Ante Valdemar Roos formulerar om den själsliga tiden och den andra.
Li
Denna dagen ett liv
Läsa bok in i natten; Tant Safiyya och klostret, mus under bänken, sova länge, filochvalnötter, gåi Valberget, Melody Gardot, vatten, vatten, is, kantareller, kallalårochkallrumpa, stektakantareller purjo kött tomat, kaffe med mjölk, mjölkkaffe, pepparkakor, mandelbiskvier, månen, datorn, ontihuvet, inget författande idag-kanske senare?, ?, ? .
besök 2009.10.28
