TID
Håkan Nesser skriver:
" Men det fanns också en annan tid; Ante Valdemar Roos brukade ibland föreställa sig att det faktiskt existerade två vitt skilda tidsbegrepp.
Den tid som rusade iväg - som lade dagar till dagar, rynkor till rynkor och år till år - den kunde man inte göra så mycket åt. Det var att hänga med efter förmåga, som unghundar efter en löptik och flugor efter ett koarsle.
Med den andra tiden, den återkommande, var det dock någonting annat. Den var långsam och segdragen, åtminstone kunde det tyckas så; som de tröga sekunderna och minuterna när man stod på sjuttonde plats och väntade vid rött ljus i korsningen Fabriksgatan-Ringvägen. Eller när man vaknade en halvtimme för tidigt och för sitt liv inte kunde somna om - bara ligga på sida i sängen, iaktta väckarklockan på nattygsbordet och växa in i gryningen.
Och den var guld värd, denna händelselösa tid, ju äldre man blev desto tydligare framstod det.
Pauserna brukade han tänka, det är i pauserna mellan händelserna - och medan isen lägger sig över sjön en natt i november, om man vill vara en smula poetisk - som jag hör hemma.
Sådana som jag.
Han hade inte alltid tänkt på det viset. Bara det sista decenniet ungefär. Kanske hade det smugit sig på, men han blev medveten om det - det formulerades i ord - vid ett speciellt tillfälle. Det var en dag i maj för fem år sedan, när bilen plötsligt dog mitt emellan Kymlinge och Svartö. Det var på morgonen, någon minut efter att han passerat vägskälet vid Kverntofta kyrka. Valdemar blev stående vid vägkanten, prövade att starta några gånger men där fanns inte tillstymmelse till liv..."
"...Det gick en och en halv, och det var under dessa nittio minuter, medan Valdemar satt där bakom ratten och iakttog fåglarna som flög under den höga majmorgonhimlen, ljuset som hovrade över åkrarna och ådrorna på sina händer, där hans blod pumpades runt med hjälp av hans trogna gamla hjärta, som han förstod att det var i sådana här stunder hans själ boade sig ett utrymme i världen. Just i dessa stunder."
Hämtat ur boken Berättelse om herr Roos
Jag vaknade för ca nittio minuter sedan, alltså runt halv sex, av att katten ville ligga under täcket bredvid mig med huvudet på min arm. Jag vilade i mörkret en halvtimme men kunde inte somna om. Jag gick alltså upp och satte på vattenkokaren, gick ut i vedboden och hämtade in en hink ved och tände kaminen. Medan nu teet och elden sprider värmen i båda mina hus - kroppen och Noler Hörn - tänkte jag på tiden och hur sant det är det som romankaraktären Ante Valdemar Roos formulerar om den själsliga tiden och den andra.
Li
" Men det fanns också en annan tid; Ante Valdemar Roos brukade ibland föreställa sig att det faktiskt existerade två vitt skilda tidsbegrepp.
Den tid som rusade iväg - som lade dagar till dagar, rynkor till rynkor och år till år - den kunde man inte göra så mycket åt. Det var att hänga med efter förmåga, som unghundar efter en löptik och flugor efter ett koarsle.
Med den andra tiden, den återkommande, var det dock någonting annat. Den var långsam och segdragen, åtminstone kunde det tyckas så; som de tröga sekunderna och minuterna när man stod på sjuttonde plats och väntade vid rött ljus i korsningen Fabriksgatan-Ringvägen. Eller när man vaknade en halvtimme för tidigt och för sitt liv inte kunde somna om - bara ligga på sida i sängen, iaktta väckarklockan på nattygsbordet och växa in i gryningen.
Och den var guld värd, denna händelselösa tid, ju äldre man blev desto tydligare framstod det.
Pauserna brukade han tänka, det är i pauserna mellan händelserna - och medan isen lägger sig över sjön en natt i november, om man vill vara en smula poetisk - som jag hör hemma.
Sådana som jag.
Han hade inte alltid tänkt på det viset. Bara det sista decenniet ungefär. Kanske hade det smugit sig på, men han blev medveten om det - det formulerades i ord - vid ett speciellt tillfälle. Det var en dag i maj för fem år sedan, när bilen plötsligt dog mitt emellan Kymlinge och Svartö. Det var på morgonen, någon minut efter att han passerat vägskälet vid Kverntofta kyrka. Valdemar blev stående vid vägkanten, prövade att starta några gånger men där fanns inte tillstymmelse till liv..."
"...Det gick en och en halv, och det var under dessa nittio minuter, medan Valdemar satt där bakom ratten och iakttog fåglarna som flög under den höga majmorgonhimlen, ljuset som hovrade över åkrarna och ådrorna på sina händer, där hans blod pumpades runt med hjälp av hans trogna gamla hjärta, som han förstod att det var i sådana här stunder hans själ boade sig ett utrymme i världen. Just i dessa stunder."
Hämtat ur boken Berättelse om herr Roos
Jag vaknade för ca nittio minuter sedan, alltså runt halv sex, av att katten ville ligga under täcket bredvid mig med huvudet på min arm. Jag vilade i mörkret en halvtimme men kunde inte somna om. Jag gick alltså upp och satte på vattenkokaren, gick ut i vedboden och hämtade in en hink ved och tände kaminen. Medan nu teet och elden sprider värmen i båda mina hus - kroppen och Noler Hörn - tänkte jag på tiden och hur sant det är det som romankaraktären Ante Valdemar Roos formulerar om den själsliga tiden och den andra.
Li
Kommentarer
Trackback
